Det borde vara sorgligt...

.... men det är inte det. Snart försvinner Mia och hennes härliga familj från gården där vi båda levt i 10 år. Det är en stor del av livet, tio år! Det är klart att det inte blir lika lätt att umgås, men det känns så himla kul och spännande att de går vidare. Huset verkar så bra och likaså läget. Tomten som Mia och jag ska leka på. Trädäcken som hennes man ska bygga. Och det finns något genuint bra i att gå vidare, något som smittar av sig. Att våga. Kunna ändra sig. Prova något nytt. Sånt ger hopp och tillförsikt och idag är det ännu en underbar sommardag!

Ulrika