Regnet smattrar mot rutorna och jag släpade ut en kartong med gamla papper som jag tänkte rensa i väntan på bättre väder. Det finns en del som åker ner i pappersåtervinningen. Tänker, varför i hela friden har jag sparat detta? Men det mesta behåller jag trots allt. Minnen jag vill ha kvar och återkomma till om några år igen.
Det kommer att bli ett långt inlägg. Jag hittade en text som min bästa vän och tärna på mitt bröllop skrev för några år sen, när hon var krönikör i en tidning, som jag vill dela med mig av. Den handlar om mitt och makens bröllop för snart 15 år sen.
"Plötsligt är det dags. Kyrkklockorna har tystnat, brudgum och bestman väntar framme vid altaret. Orgeln börjar spela och alla ställer sig upp inne i kyrkan, förväntansfulla. Jag tar ett djupt andetag när brudnäbben går in, följt av bruden och hennes far. Jag som är brudens tärna går in sist tillsammans med prästen.
Det är som på film. Alla tittar och ler. Jag flackar med blicken när jag ser våra vänner i ögonen. Inte gråta, inte ännu. Vi lyckas ta oss fram till altaret utan att snubbla. Bruden lämnas över och prästen börjar tala. Det går i mitt tycke några få minuter och så tittar prästen på mig. Va, nu? Nej, tänker jag, det måste vara fel. Jag ska sjunga i slutet av vigseln, men vi har ju bara stått här i några minuter, eller?
Jag måste ha drabbats av minnesförlust, för jag minns inte särskilt mycket av vigseln. Jo, att brudnäbben vill ta av sig sina skor för att dom är obekväma och jag lyckas på något diskret sätt hindra henne. Prästen nickar mot mig och jag rör mina tegelstensfötter mot mikrofonen. Inte titta på bruden. Inte gråta. Sjunga vackert "Det vackraste" det är min uppgift. Jag sjunger och har ingen aning om hur det låter.
I slutet av sången tittar jag på bruden. En sekund står tiden sitta och jag ser allting. Från första dagen i årskurs fyra, genom högstadiet och gymnasietiden. Alla klassfester, fikastunder och shoppingturer. Allt killsnack, tjejsnack, gråt och skratt. Nu har vi kommit ända hit, ett steg in i vuxenvärlden. Det är inte på film. Det är verkligt. Och tusen och miljoner gånger bättre än på film.
På tal om film. En tid efter bröllopet träffas jag och bruden för att se videofilmen av vigseln. Vi har båda ganska diffusa minnen av den. Inte på grund av champagne utan av nervositet. Det ser bra ut och låter hyfsat och äntligen kan man fälla lite tårar.
Åren går, barn föds och klädmodet växlar. En dag tittar vi på filmen igen och tårarna rinner längs kinderna. Men den här gången kiknar vi av skratt åt min "conehead-liknande" frisyr och att brudgummen i sin frack ur vissa vinklar faktiskt liknar en ... pingvin."
Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar