46 minuter senare springer jag med hyfsat lätta steg in på gården igen. Helt euforisk och lätt chockad. Vad hände? Nog för att jag kan ta snabba beslut men det här tog priset.
Det var nog mitt undermedvetna som tyckte att jag behövde påminnas om hur skönt mitt medvetna jag tycker att löpning är. Och gav mig inte en chans att tveka.
Nu ska jag unna mig jordgubbar och grädde. För det är jag värd!
Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar