Men den finalen var inget mot idag! Att som förälder sitta på läktaren i två dagar och se sitt barn vinna match efter match i en handbollscup gav mig hjärtklappning, sveda i händerna av allt klappande och röstproblem efter allt gapande. För det var så himla jämnt hela tiden.
Och så händer det. Dom förlorar sista matchen med ett mål och missar finalen med en hårsmån.
Mammahjärtat sprack nästan. För jag är en riktigt dålig förlorare och för jag led så mycket med sonen och hans lag.
Han har varit ovanligt tyst och butter ikväll. Hmmm, jag tror bestämt att han har ärvt min tävlingsinstinkt.
Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar