Igår kväll var jag och min väninna på premiären av Breaking Dawn - del 2. Det är något visst med biomörker och ung kärlek. Helt plötsligt slungades jag tillbaka dryga tjugotal år i tiden och blev tonårs-Helena.
Det var tiden när allt som hände blev ett drama. Varje gång jag blev kär trodde jag att det skulle vara hela livet. När jag blev sviken trodde jag hjärtat skulle brista och jag skulle aldrig mer hitta någon att bli kär i. Idag har jag lite mer perspektiv.
Jag tyckte att denna sista Twilightfilm var oerhört mäktig och vacker, trots att det var några huvuden som slets från sina kroppar. Jag förstår nu varför det är 15 års åldersgräns.
Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar